Aptitlöshet?

Inlägg som skulle publicerats 2015-01-21

Den senaste veckan har jag kommit på mig själv med att inte bli hungrig automatiskt. Istället äter jag på utsatta tider. Om jag inte gjorde det skulle jag nog glömma bort att äta. Just nu sitter jag och funderar på om det är normalt eller om jag lider av aptitlöshet. Det enda jag har känt hittills är att det är skönt att inte vara hungrig jämt, på levaxin var jag konstant hungrig och sötsuget var nästan konstant.

/Milla

Supermat

Jag passade på att köpa en ny bok på mellandagsrean i julas. Än så länge har jag läst om antioxidanter och fytokemikalier och är nu inne på fetter. Jag måste säga att det är skönt att äntligen få faktan bakom allt och få förklarat vad allting är. 

Sen måste jag ju anpassa den föreslagna kosten efter mina behov genom att ta det som är bra (supermaten) och subtrahera (ta bort) det som sköldkörteln inte så gärna vill ha, som kål, och välja sånt som har samma positiva effekter men som också är bra för sköldkörteln. 

/Milla

Andra mensen

Igår var min sista dag på min andra mensperiod under den här processen. Mitt största aber just nu är att försöka undvika att bli sjuk. Innan min hypotyreosdiagnos (och även efter) blev jag alltid sjuk i samband med mensen. Det är som om kroppen gör av med alla reservresurser på en enda vecka och under den perioden hinner någon hosta på, nysa på eller ta i mig så att jag lyckas få ett virus eller en bakteriell förskylning eller varsomhelst. Igår var som sagt sista dagen på mensen och igår kväll kände jag en irritation i halsen. Idag har jag försökt boosta immunförsvaret så mycket jag kan, men det är inte lätt när magen samtidigt är kass. Precis som förra mensen har jag varit kass i magen även denna period. 

Det positiva har varit att mina örter har fungerat även den här gången så jag har knappt haft någon mensvärk. Wohoo!

När det gäller cravings så kom saltsuget tillbaka och det hann bli en påse chips i helgen som var innan jag lyckades lägga ihop två och två och åt en portion sjögräs - och det funkade!

Menskoppen är ett jättebra hjälpmedel för att känna när mensen går mot sitt slut. Eller egentligen behöver man inte just en menskopp, men menskoppen gör att jag lär känna mitt underliv på ett mer självklart sätt än jag nog hade gjort utan den. Jag är jätteglad att jag bytte till menskopp och jag är supernöjd med den. Nej, jag sover fortfarande inte med den, men jag har den inne fler timmar nu utan att bli nojig. 

När det gäller humöret så hade jag en riktig dipp igår, men då hade jag en dipp överlag. Jag mådde hemskt från morgon till kväll. Morgonen startade med huvudvärk, sen kände jag mig trött och svag och till och med febrig under dagen och tålamodet sviktade oerhört. Kvällen innan hade jag fått tre svåra besked på jobbet direkt efter varandra, och det tog hårt. Jag jobbar ensam och hade ingen att bolla med, och så mens på det... Men igår eftermiddag vände det och sen har jag mått bra. Annars under den här perioden så har jag väl haft lite kortare stubin än jag har i vanliga fall, men när den har smällt har det varit kortvarigt och inte med en sån stor smäll så några stora humörsvängningar har jag inte upplevt den här perioden.

Min sambo håller f ö med om att jag har fått ett jämnare temperament över lag sen jag började med det här i oktober. 

Och sist men inte minst i det här lite väl uppstyltade inlägget vill jag dela med mig av att de senaste två mensperioderna har haft cykler på precis 42 dagar. Det ska bli mycket intressant att under det kommande året se hur det utvecklar sig. Mensen är ju ett väldigt bra hjälpmedel när det gäller att mäta kroppens välmående.

När jag var tonåring och först fick mens, och till dess att jag började med preventivmedel pga kraftiga kramper, hade jag en "varannan-cykel" på 28/40 dagar. Jag hade alltså 28 dagar mellan första pch andra och sen 40 dagar till nästa och sen 28 igen. Någon sa till mig (men jag vet dock inte hur mycket forskning det ligger bakom det uttalandet) att man släpper ägg från höger och vänster äggstock varannan gång och att jag alltså då hade en cykel på 68 dagar per äggstock och att det var lite förskjutet och därför INTE rätt och slätt 34 dagar mellan varje mens. Men som sagt, det där vet jag inte hur väl det stämmer. Jag minns inte ens vem som sa det.

Den här processen, den här resan jag är ute på för att må bättre och lära känna min egen kropp är inget jag ångrar än så länge. Man ska väl aldrig säga aldrig, så än så länge ångrar jag inget och jag älskar att lära mig nya saker om mig själv varje dag.

/Milla

Mycket kan hända på en månad

Den senaste månaden, sen mitt senaste inlägg här på bloggen, har mycket hänt. Min brorsdotters dop, min fars födelsedag, syjunta, bokcirkel, jobb, jul- och nyårsfirande har gjort att jag inte har haft så väldigt mycket tid till att blogga. 

Men nu ska ni få en uppdatering. Framför allt så måste jag säga att det mest har skett positiva förändringar. Till de negativa hör att jag nog behöver en aning mer sömn nu än tidigare, att jag emellanåt får ringar och blånader under ögonen om jag har sovit för lite och att jag skadade mitt ena knä två dagar innan jul...

Månaden (december) inleddes med att jag blev dålig i magen. Riktigt dålig i magen. Jag är nästan hundra på att jag åt glutenkontaminerad polenta eftersom att jag blev dålig i magen efter att ha ätit polentagröt till frukost en morgon. Jag har varit med om kontaminerad polenta en gång tidigare, men då var det ett helt annat märke. Efter det hade jag diarré i över två veckor. Jag blev också riktigt dunderförkyld i samma veva. Jag lyckades dock med konststycket att få i mig tillräckligt med vätska och mådde således rätt hyfsat, men pga magens tillstånd och en bristande aptit så gick jag ner 3 kg under de här veckorna. Magen har faktiskt inte varit helt återställd förrän nu strax innan nyår, men det blev ok lagom till jul. 

Det enda som saknades för att det skulle vara ett klart "glutenanfall" var att eftersom att jag har hudvarianten (hudceliaki) så borde jag ha får tillbaka stora utslag och kliande hud. Visst kliade det lite efteråt men troligare är kanske att det helt enkelt utlöste en kedjereaktion. Gluten i polentan satte igång en autoimmun reaktion som inte höll sig till tarmarna utan även fortplantade sig till magslemhinnan (sätet för min andra autoimmuna magsjukdom) och sen även till sköldkörteln som reagerade med en hyperperiod. Jag har tidigare varit med om att jag har varit precis så magsjuk i långa perioder som jag i efterhand har insett troligen var (prediagnostiska) hyperperioder. 

Lagom till magen var påväg åt rätt håll några dagar innan jul så ramlade jag på bussen och skadade ena knät. Det skadades inte allvarligt och är så gott som bra nu (lagom till jag ska börja jobba igen på måndag), men samtidigt inleddes troligtvis en hypoperiod som tillsammans med påtvingat stillasittande har lett till att jag hittills har gått upp 2 av de 3 kg jag gick ner under magsjukan. 

Det är troligtvis denna hypoperiod, om jag kommit in i en sån, som gör att jag behöver mer sömn och som ger mig "trötta ögon", något som jag faktiskt inte kan minnas att jag har haft tidigare över huvud taget). Fast nu måste jag tillägga att jag de senaste tre dagarna har vaknat i bra tid och sen valt att somna om, för att jag är ledig och kan.

Men, utöver detta så har jag upplevt en hel del positiva förändringar under december månad. Jag upplever att jag har fått bättre kvalitet på håret som har fått en bättre glans och som inte fastnar på borsten i lika stor utsträckning som tidigare (och täpper till i duschen), och sambon håller med. Jag upplever att min hy mår bättre, om vi bortser från den årstidstypiska torra huden på händer och andra utsatta områden. Ansiktshuden har blivit jämnare/slätare, med färre blämmor/utslag/finnar, och när de väl poppar upp så kan jag nästan alltid härleda de till PMS eller ägglossning. Och apropå det så har min menscykel blivit tydligare. Jag har inte längre några fläckvisa blödningar mitt i månaden. Nu får vi ju ha i åtanke att jag förutom levaxinet även har slutat med hormonella preventivmedel, så förändringarna i menscykel och tillhörande symptom kan ha med det att göra likväl som med hypotyreosen. På den fronten så har även toppar och dalar jämnats ut, både när det gäller humör och sexlust (jag känner mig inte längre som en hormonstinn tonåring varannan vecka). Jag är inte lika hungrig hela tiden (både hormonella preventivmedel och levaxin kan inverka på aptiten och ge sötsug) och jag har bättre självkänsla! Det är nog det mest fantastiska, att jag inte längre känner mig både hopplös och värdelös flera gånger i månaden. Senast jag hade mens hade jag som vanligt en humördipp, men jag ville inte hoppa framför något tåg och snabbare än vanligt kunde jag se på det med självdistans - min sambo tackar för denna positiva förändring. Med bättre självkänsla kommer ett bättre och jämnare humör över lag och även en mer positiv syn på framtiden. Framtidshopp. Framtidstro.

Jag upplever också att jag har fått bättre kognitiva förmågor/funktioner: minnet har blivit bättre och likaså organisationsförmågan. Jag skriver fortfarande en hel del på post-it-lappar, eller elektroniska motsvarigheter, men jag kommer ihåg mer och har fått det lättare att hålla reda på tider, dagar, uppgifter mm. Den här typen av kognitiva funktioner har jag haft svårt för sen jag började med levaxin 2009, innan dess var jag en hejare på just organisering - jag praktiserade för sjuttsingen som arbetsmiljö-, och miljösamordnare på ett mellanstort företag under min utbildning till miljötekniker! Det kognitiva fick sig sen en rejäl dipp 2012 efter mitt trauma som gav mig PTSD, sen dess har det under perioder varit bättre men aldrig blivit helt bra. Förrän nu?

Nu när julen är slut och ingen fyller år igen på ett tag kommer jag att återgå till en bra kost utan socker och mjölkprodukter. Det har faktiskt inte påverkat mig så mycket som jag trodde att äta "som jag vill" under juletiden. Om man bortser från midjemåttet, men det beror nog mer på stillasittandet då rörelse tycks vara grunden i en bättre metabolism (detta gäller troligtvis inte bara mig, och inte heller bara hypnoser för den delen). En sak till har jag iofs kopplat till intag av socker i kosten: ledvärk, och då framför allt en stel nacke. Jag var ju, som jag tidigare har nämnt, barnreumatiker och de leder jag hade störst besvär med som barn tycks vara det som stelnar fortast och mest nu när jag är vuxen - vid intag av socker och vid väderomslag. Men, ledvärk är ju ett av symptomen vid hypotyreos så inte förrän jag har varit utan socker igen några dagar kan jag med säkerhet veta ifall ledvärken denna gång beror på just sockret eller om det hör till denna "hypoperiod".

/Milla